Bahá'u'lláh

Mirza Husayn Ali, vidare känd som Bahá´u´lláh föddes i Irans huvudstad Teheran den 12 november 1817. Ända från barndomen var Han ytterst vänlig och givmild. Han älskade friluftsliv och tillbringade största delen av sin tid i trädgården eller ute i markerna. Han hade en ovanlig dragningskraft, som alla kände. Människor flockades alltid omkring Honom. Ministrar och hovfolk brukade omringa Honom och barnen var också varmt fästa vid Honom. Redan vid tretton eller fjorton års ålder blev Han känd för sin lärdom. Han kunde samtala om vilket ämne som helst och lösa alla problem som förelades Honom. Vid stora sammankomster brukade Han diskutera med ulamerna (religiösa ledare) och kunde förklara invecklade religiösa frågor. Alla brukade lyssna till Honom med största intresse. Då Baha’u’llah var tjugotvå år, dog Hans far och regeringen ville, att Han skulle efterträda sin far på dennes post i regeringen, men Baha’u’llah antog inte erbjudandet. Han avstod från en ministerkarriär som stod öppen för honom i regeringen och valde istället att ägna sin energi åt filantropiska gärningar, vilket tidigt på 1840-talet gjort honom vida känd som ”de fattigas fader”.

Den dåvarande statsministern sade: ”Lämna Honom åt sig själv. En sådan ställning är Honom ovärdig. Han har något högre mål i sikte. Jag kan inte förstå Honom, men jag är övertygad om, att Han är förutbestämd för en upphöjd levnadsbana. Hans tankar är inte som våra. Låt Honom vara ifred.”

Då Bab år 1844 tillkännagav sin kallelse, bekände sig Baha’u’llah, som då var i sitt tjugosjunde år, öppet till den nya trons sak och blev snart erkänd som en av dess mest kraftfulla och oförskräckta talesmän.

På grund av sin framskjutna ställning i försvaret av Babs sak arresterades Baha’u’llah och fördes, i kedjor och till fots, till Teheran. Till viss del skyddades Han av ett imponerande personlig renommé och av sin familjs sociala ställning, liksom av de protester som babi-massakrerna hade framkallat från västerländska ambassader, och Han dömdes inte till döden, vilket inflytelserika människor vid det kungliga hovet krävde. Istället kastades Han i den ökända Siyah-Chal, det svarta hålet, en djup fängelsehåla, full av ohyra, som hade inrättats i en av stadens övergivna reservoarer. Runt Baha’u’llahs nacke fästes en tung kedja som var så ökänd i fängelsekretsar att den hade ett eget namn. Märkena efter kedjan blev kvar på Hans kropp resten av livet.

Det var under dessa förhållanden som Baha’u’llah fick en första antydan om sin uppgift och upplevelsen av denna Gudomliga uppenbarelse beskrivs målande med Baha’u’llahs egna ord: Under de dagar då Jag var i Teherans fängelse och trots att tyngden av kedjorna skavde och den stinkande luften inte tillät mycket sömn, kände Jag under dessa oregelbundna stunder av vila som om någonting strömmade från hjässan ner över Mitt bröst, liksom en mäktig fors som störtar sig ned över jorden från toppen av ett högt berg. Varje lem i min kropp sattes i brand därigenom. I sådana stunder framsade min tunga vad ingen människa kunde uthärda att höra.”

Slutligen, efter fyra månader, släpptes Baha’u’llah ur fängelset. Den ryske diplomatiske representanten, som kände Honom personligen erbjöd Honom beskydd och en tillflykt i länder som stod under hans regerings kontroll. Baha’u’llah valde att inte fly utan landsförvisades istället till Bagdad. Omkring ett år efter ankomsten till Bagdad följde Han den väg som visats av alla de andra Guds budbärare som gått före Honom och drog sig tillbaka till vildmarken, Kurdistans bergtrakter. Baha’u’llah befann sig i dessa bergstrakter i två år och Baha’u’llah beskriver tiden som en tid av djup lycka, då Han allvarligt begrundade det budskap som anförtrotts Honom. Två av de viktigaste volymerna bland Baha’u’llahs skrifter dateras till denna första tid i exil. De två volymerna är Förborgade ord och Övertygelsens bok.

Baha’u’llahs växande popularitet i Bagdad förskräckte den persiska regeringen och efter stora påtryckningar på de Ottomanska myndigheterna blev det beslutat att Baha’u’llah och Hans familj skulle förflyttas till Konstantinopel. Kvällen före sin avresa till Konstantinopel år 1863 kallade Baha’u’llah samman personer bland sina följeslagare i en trädgård som senare fick namnet Ridvan (Paradiset) och anförtrodde dem Sitt uppdrags kärna. Den 3 maj 1863, när Baha’u’llah red ut ur Bagdad följd av sin familj och de följeslagare och tjänare, som valt att beledsaga Honom till Konstantinopel, hade han blivit en oerhört populär och omhuldad person. Dagarna före uppbrottet kom en ström av framstående personer, inklusive provinsguvernören själv för att visa Baha’u’llah sin respekt. Resan till Konstantinopel varade mellan tre till fyra månader; sällskapet bestod av Baha’u’llah med familjemedlemmar och tjugosex lärjungar. Kort efter det att de landsförvista anlänt till Konstantinopel stod det klart att de hedersbetygelser som visats Baha’u’llah under Hans resa från Bagdad blott utgjorde ett kort mellanspel. De Ottomanska myndigheternas beslut att flytta Baha’u’llah och Hans följeslagare till imperiets huvudstad i stället för till någon avlägsen provins, fördjupade oron bland den persiska regeringens representanter.

Då den persiske ambassadören fruktade det händelseförlopp som utspelat sig i Bagdad skulle upprepas utövade de ytterligare påtryckningar för att Baha’u’llah och Hans följe skulle förvisas till någon avlägsen del av riket. Efter fyra månader blev de åter förvisade. Denna gång till staden Adrianopel. Resan till Adrianopel blev, fastän den endast varade några dagar, den förskräckligaste de hittills hade företagit. Det snöade kraftigt hela tiden och då de saknade lämpliga kläder och föda, blev deras lidanden oerhörda. De stannade mer än fyra och ett halvt år i Adrianopel och det var under denna tid som Baha’u’llah skrev sina första brev till konungarna. Under sin tid i Adrianopel återupptog Baha’u’llah sin undervisning och samlade ett stort antal anhängare omkring sig. Han förkunnade öppet sin kallelse och blev hängivet erkänd av flertalet babier, som därefter kallades bahaier.

Baha’u’llahs popularitet blev även här mycket stor, även bland prominenta personer, och återigen förvisades Baha’u’llah och Hans följe. Den plats som valts för denna sista förvisning var den ogästvänliga fängelsestaden Akka, vid det heliga landets kust. De första två åren var mycket svåra och flera i Baha’u’llahs följe dog i malaria, dysenteri och andra sjukdomar som härjade i staden. Slutligen mildrades fångenskapen och de förflyttades från armékasernen till ett närliggande hus. I Akka fortsatte Baha’u’llah att diktera en serie brev till enskilda härskare, vilket Han hade påbörjat i Adrianopel. I juni 1877 blev Baha’u’llah till slut fri från den stränga fångenskapen i fängelsestaden Akka och flyttade med sin familj till Mazraih, ett hus på landsbygden. Vistelsen där varade i två år innan han slutligen flyttade till Bahji där han tillbringade återstoden av sitt liv. De sista tolv åren ägnade han åt att uppenbara skrifter och åt att ta emot bahai-pilgrimer.

Två år före sin död mottog Baha’u’llah en av de få västerlänningar. Hans namn var Edward Granville Browne, en framgångsrik ung orientalist från universitetet i Cambridge, vars uppmärksamhet hade fångats av Babs och Hans hjältemodiga anhängares historia. Om detta möte med Baha’u’llah skrev Browne: ”Även om jag dunkelt anade vart jag var på väg och vem jag skulle få se (jag hade nämligen inte fått något klart besked), förflöt en eller två sekunder innan jag med hjärtat bultande av undran och vördnad blev klart medveten om att rummet inte var tomt. I hörnet, där divanen mötte väggen, satt en underbar och vördnadsbjudande Gestalt … Det ansikte jag såg, kan jag aldrig glömma, fastän jag inte kan beskriva det. Dessa genomträngande ögon tycktes läsa ens innersta; kraft och myndighet vilade över den breda pannan … Onödigt att fråga i vems närvaro jag befann mig, när jag bugade mig för en, som är föremål för en tillgivenhet och kärlek, som kungar skulle kunna avundas och kejsare förgäves eftertrakta!”

Baha’u’llah dog i Bahji den 29 maj 1892 i sitt 75 levnadsår. Han hade då varit landsförvisad i 40 år. Idag har Bahá’u’lláhs uppenbarelse fått mer än 6 miljoner människor att ena sig och arbeta gemensamt mot det stora mål som genomsyrade Hans skrifter, nämligen det om mänsklighetens enhet.